Anna Lissjanis är en av Sveriges mest lästa och omtyckta träningsbloggare och hon bloggar på Trend o Träning. Vi fick tvillingar ungefär samtidigt och sedan dess har jag följt hennes blogg där hon hjärtligt delar med sig av träningstips och bra kost men också lite jobbigare saker som diastasis efter tvillinggraviditeten samt ortorexi. Ortorexi innebär ett överdrivet fokus på hälsosam mat och för mycket träning. 

Jag tycker att alla sajter och tidningar som skriver om träning och hälsa också måste ta upp det här med ortorexi för att informera fler om sjukdomen. Därför väljer jag att redan kort efter lanseringen av Proteinshake publicera intervjun med Anna.

Själv kan jag lika gärna äta en bra ”fitnesslunch” för att på eftermiddagen fika med en kompis och njuta av en semla. Efter den här intervjun förstår jag att det inte handlar om dålig karaktär – det är bra med balans.

Under en period blev det för mycket av allt – inte bara träning även om jag körde extra hårt och gjorde En Svensk Klassiker, utan i kombination med eget företag, stor familj, blogg och höga krav på mig själv drabbades jag av ortorexi.

Anna, vem är du och vad har du för träningsbakgrund?

Jag kommer ursprungligen från byn Jormvattnet i norra Jämtland men är sedan år 2000 bosatt i Stockholm med min man och fyra barn, samt två änglabarn. Träning har varit en del av mitt liv från barnsben då även mina föräldrar är aktiva. Det har därför alltid varit en självklar del av livet att hålla igång och även idag lever jag ett aktivt liv fullt av styrketräning, löpning, yoga och skidåkning.

Även mitt arbetsliv är inom träningsbranschen på olika sätt. Jag är  utbildad Personlig Tränare vid Personal Training School samt Lic. Eleiko PT, Bodypump- och Yogainstruktör och har läst Kostrådgivarutbildningen vid S.A.F.E. Education. Under 2012-2013 var jag med och grundade PT-onlineportalen pt+ där jag är delägare, liksom i företaget My Performance där jag bedriver min verksamhet med föreläsningar, arrangör av event och som PT mot företag och privatpersoner. Jag syns även som träningsexpert i media med jämna mellanrum och har skapat träningskonceptet Frisk & Stark Familj tillsammans med Milla Åkerlund som arrangerats två gånger vid Wenngarn Sportcenter och nu vid familjeresor för Apollo.

Under en period blev det för mycket av allt – inte bara träning även om jag körde extra hårt och gjorde En Svensk Klassiker, utan i kombination med eget företag, stor familj, blogg och höga krav på mig själv drabbades jag av ortorexi.

Vad är ortorexi?

Ortorexi betecknar en fixering vid en ”hälsosam” livsstil, präglad av tex överdriven träning och nyttigt ätande. Ortorexi har likheter med och överlappar till viss del med ätstörningarna, framför allt Anorexia nervosa, men är mera att betrakta som ett överdrivet uttryck för rådande samhälleliga trender och värderingar. En ortorektikers mål är att vara den ultimata hälsosamma människan, enligt Wikipedia.

Som många vet är träning en form av självterapi och avstressning som jag mentalt behövde och kroppen hade blivit beroende av extremt stora endorfinpåslag av alla långa pass inför loppen.

Vad har du för erfarenhet av ortorexi och hur blev du frisk?

Efter att jag genomfört En Svensk Klassiker var jag både övertränad och led av hög prestationsångest som egenföretagare, bloggare och mamma. Jag sov dåligt, kunde få hjärtklappning och var djupt deprimerad. Ändå kunde jag inte vila från träningen. Som många vet är träning en form av självterapi och avstressning som jag mentalt behövde och kroppen hade blivit beroende av extremt stora endorfinpåslag av alla långa pass inför loppen. En helt annan nivå mot de 40-minuterspass jag mestadels kör idag, plus att prestationsstressen gick ut över maten – mitt sätt att hantera och få kontroll över för stora krav. Även där blev jag beroende av kicken du kan få av svält.

Insikten om att jag behövde hjälp fanns även om jag inte visste hur jag skulle ta tag i det. Om jag mådde dåligt för att jag var utbränd, stressad, sov för lite eller åt för dåligt – jag visste inte. Det var en vän till mig som ärligt sa att jag såg sjuk ut och borde söka hjälp just för ätstörningen. Hon jobbar som idrottslärare och möter dagligen unga tjejer med samma symptom. När jag fick höra det av någon jag tycker om, någon som bryr sig om mig, så brast stoltheten. Det fick mig att verkligen ta tag i saken och söka hjälp till Mandometerkliniken där jag behandlades i ca tre månader.

Vilka är varningssignalerna? Hur upptäcker man att man ligger i riskzonen? Det har ju nästan blivit normalt att vara ”träningstokig”.

Fyra varningssignaler som kan vara tecken på ortorexi är:

1. Blir du allt mer tolerant mot din träningsdos? Är det inte längre en utmaning att springa en mil?  Tar du en sväng förbi gymmet på vägen tillbaka för ett tungt styrkepass? Att hela tiden behöva öka mängden träning för att känna sig nöjd kan vara ett tecken på ett ohälsosamt beroende.

2. Tycker du att det är svårt att hålla dig ifrån gymmet? Det ska inte vara några problem att lägga ifrån sig vikterna en dag och ägna sig åt något annat, var uppmärksam på om det skulle kännas omöjligt att avstå träningen en dag.

3. Bortprioriterar du att träffa dina vänner en fredagskväll för att du ska upp tidigt lördag morgon och köra ett spinningpass? Känns det jobbigt att resa bort för att du då kommer att missa några träningspass? När träningen får högre prioritet än allt annat är det dags att stanna upp och ta en titt på situationen.

4. Blir du rastlös, irriterad, nervös och får skuldkänslor om du måste ta vara borta från träningen, till exempel på grund av sjukdom eller skada?

Hur ser behandlingen ut?

Jag fick öppen dagvård med daglig vistelse under vardagar på Mandometerkliniken i Danderyd. Där åt jag alla måltider (frukost, mellanmål, lunch, mellanmål) utom middag och kvällsmål efter exakta mått uträknade av en nutritionist. Han fastställde ett kaloriintag baserat på min ålder, längd och aktivitet. Motionen drogs ner till att enbart gå till/från buss eller t-bana, till förskolan, mataffären – det vill säga det absolut nödvändigaste.

Lunch och middag skulle även ätas på en tallrik på en sk. Mandometervåg kopplad till en liten dator. Den hjälpte mig att äta lagom mycket, lagom fort och fick även följa med hem de första månaderna. Dessutom fick jag vila i ett varmt rum efter lunchen varje dag.

Det svåra med ortorexi är ju att det samtidigt är bra att röra på sig, bra att äta hälsosamt, men inte utan balans till allt annat i livet.

Finns det risk för återfall?

Ja, det finns risk för återfall precis som med alla andra beroendesjukdomar. Det svåra med ortorexi är ju att det samtidigt är bra att röra på sig, bra att äta hälsosamt, men inte utan balans till allt annat i livet.

Vissa anser att du kan bli helt frisk men jag tror alltid det finns risk för återfall eller att sjukdomen övergår i något annat. Om det i tuffare perioder av livet, det händer något och vi mår dåligt mentalt, kan vi som har en tendens att bli beroende av saker bli sjuka igen.

Att det inte behöver vara i just en ätstörning men att vi har behov av kontroll som går ut i ett skadligt beteende, till exempel för mycket jobb, alkohol eller socker. Därför är det extra viktigt att vi varit sjuka tar hand om oss. Ja, det gäller såklart alla ♥.

Varför går behandlingen till viss del ut på att äta onyttigt? Blir det inte för stor kontrast när en person med träningsbakgrund ska börja äta skräpmat?

Tanken med att äta ”utmanande livsmedel”, det vill säga sådant som ortorektiker undviker för att de är ”onyttiga” handlar om att bryta mönster och inte vara rädd för livsmedel. Inte att du ska äta ”onyttigt” resten av livet, men att lära sig inse att det inte är så stor sak när du väl gör det.

kbsving

Jag har utrymme för spontan njutning där även socker och annat kan ingå. Ungefär 80% ”bra” och 20% ”mat/godsaker utan näringstänk”.

Något annat du vill tillägga?

Efter behandlingen hade jag gått upp 10 kg och kände mig inte hemma i kropp eller hur jag åt. Det tog därför över ett år innan jag hittade det sätt att äta, träna och tänka som jag trivs och mår bra av.

Största skillnaden idag mot när jag var sjuk när det gäller kosten är främst att jag inte har mat i huvudet konstant så som då. Jag har under åren lärt mig att min mage och psyket mår bäst av mat med mindre snabba kolhydrater för att slippa hungerattacker, sötsug och dåligt humör, men jag följer ingen utpräglad ”diet”, har inga förbud, äter mig mätt och tänker att ”jag vill ge min kropp det bästa” samtidigt som jag har utrymme för spontan njutning där även socker och annat kan ingå. Ungefär 80% ”bra” och 20% ”mat/godsaker utan näringstänk” för ett ungefärligt mått, även om det varierar beroende på tillfälle.

När jag var sjuk var maten istället något jag var tvungen att förtjäna. ”Misskötte” jag mig, enligt mina regler, kompenserade jag med mindre mat eller mer träning dagen efter. Det handlade inte om att jag ville gå ner i vikt utan det var en brist på självkänsla. Att jag i vid för stor press inte tyckte att min kropp ”var värd att må bra”.

Gällande träningen är största skillnaden mot perioden då jag var sjuk att jag inte behöver ”köra skiten ur mig” varje pass för att bli nöjd. Jag tränar ofta, men långt ifrån på samma nivå som året jag blev sjuk och just nu mest korta pass eftersom fokus ligger på min utbildning och familj. Fortfarande mycket i jämförelse med medelsvensson, men det är inget jag ser som något problem eftersom jag mår bra i kropp, själ och det inte går ut över livet i övrigt.

Jag kommer från en aktiv familj, har ett inbyggt rörelsebehov och har alltid älskat att träna – långt innan jag blev sjuk. Träningen och rörelse är en del av mitt liv som jag efter behandlingen på Mandometerkliniken bevisat för mig själv att jag kan leva utan, men så länge jag är frisk inte vill.

Mitt främsta råd om du du mår dåligt över att allt mer tankar kretsar kring mat och träning, är att berätta för någon du känner att du kan anförtro dig till. Stämmer flera av varningssignalerna in på dig – ta det på allvar och stoppa inte känslorna inom dig.

Ovan nämnde jag Mandometerkliniken. Andra tips är Ylab som inriktat sig specifikt på ortorexi eller Frisk & Fri som erbjuder hjälp i form av mail, telefonkontakt, mentorstöd, självhjälpsgrupper och motivation att söka hjälp vid behov.

Tack så mycket Anna för att du ville ställa upp på den här intervjun. Ett superviktigt ämne! Lycka till i fortsättningen.